Djurparken

Två besättningar får från Värmland

 

Förr i tiden släppte man ut fåren på skogen om våren. Där fick de gå tillsammans med grannarnas får och klara sig själva över sommaren. När hösten kom gick man ut och ropade på dem. Det är därför svenska lantrasfår ofta kommer när ägaren kallar på dem men inte är så lätta att valla med hund.

 

I början av 1960-talet förbjöd staten att man släppte tamboskap på skogen för att skydda skogsnäringen. I och med det fick fåren stanna hemma på den egna gården på sommaren.

 

Vi har två besättningar allmogefår som härstammar från får som betat i de Värmlädska skogarna.

Baldersnäs Lantrasgård

Djurparken

 

På sommaren är djurparken öppen. Här kan man promenera bland mindre hagar och se våra trevliga djur på nära håll. Olika raser går för sig så att man kan se och jämföra.

 

Vi har även ett par klapphagar med napplamm och andra gosiga smådjur.

 

Ett litet tips, ta på bra skor eller stövlar om det är blött ute.

 

I ladugården har vi bland annat olika sorters hönor och kaniner. Man kan även se hur ladugården såg ut 1984 när den byggdes. Då var den ett kostall med plats för 48 mjölkkor och en absolut toppmodern och exklusiv anläggning. Till och med Sveriges statsminister var på studiebesök. I dag är den helt omodern och passar bäst som museum!

Djuren

 

De djur som man haft i det svenska jordbruket har under århundradenas lopp anpassat sig till den miljö de levat i. Detta gäller både klimat och vilka växter och mineraler som finns tilljängliga. Även resistens mot sjukdommar och parasiter utvecklas med tiden.

 

Så har det i stort sett varit fram till 1800-talet då den stora befolkningsökningen i Sverige gjorde att man i stor skala började importera djur som producerade mer. De sista årtiondena av 1900-talet insåg man att de gamla svenska djuren var nästan utdöda eller bortkorsade. Då började man leta efter de sista kvarvarande besättningarna och det är de som idag är våra lantraser.

 

Till vänster syns vänekorna Hildur och Albin.

Värmländskt Skogsfår

 

När man åkte runt i Värmland och letade upp kvarvarande rester av lantrasfåren delades dessa upp på två besättningar för att de skulle bevaras för framtiden.

 

Det är från Bengt Sonessons besättning som de flesta genbanksdjur härstammar. I den andra besättningen användes gruppbetäckning, så som man alltid gjort när djuren gick på skogen. Det är denna besättning vi har köpt i sin helhet och vi har fortsatt med gruppbetäckning

Får från Tabackatorp

 

På en liten gård i Värmland har det alltid funnits får som gått i arv i många generationer. Såvitt nuvarande ägare vet har man inte köpt får på väldigt länge men som brukligt var gick fåren på skogen förr i tiden och där kan tackorna träffat andra baggar från trakten.

 

Från denna besättning såldes inga får till genbanksbesättningarna.

 

Våra Tabackatorpsfår är väldigt speciella. De liknar inte några av våra andra får. De är mindre än våra Dalapälsfår trots att Dalapäls är sveriges minsta fårras, både i storlek och antal. De är livliga och skygga och inte ens napplammet är tamt. Alla våra Tabackatorpare är vita men det fanns en del bruna i ursprungsbesättningen och ullen är fantastiskt mjuk och len.

 

I skogarna runt Tabackatorp har det altid varit gått om varg och björn. De nuvarande ägarna till gården tar idag in alla fåren på nätterna även på sommaren för att skydda dem från vargen. Kan det vara det ständiga hotet om rovdjursangrepp som gjort djuren så skygga?

Finullsfår

 

Fram till Gustav Wasas tid fanns det bara en typ av får i Sverige, det nordiska kortsvansade lantrasfåret. Dessa får hade grov täckull, finare bottenull ofta också riktigt lång och grov man. Denna ull passade bra till allmogens behov av hållbara och robusta kläder och andra textilier.

 

När de högre stånden ville ha finare kläder i tunna tyger beslutades att man skulle importera utlädska rumpefår och de "skadliga" svenska fåren skulle utrotas.

 

På 1970-talet fick vi lära oss att det finns tre typer av får, finullsfår, pälsfår och ryafår. Detta var inte hela sanningen men det var så vi fick lära oss att det var. I slutet på 1900-talet blev det modernt med effektiv lammköttsproduktion eftersom ullen blev svår att sälja. Då började man importera utländska köttraser och korsde dessa med finullsfår och Ostfrisiskt mjölkfår och fick ett får som kallades Sveafår. Plötsligt höll även den svenska finullsrasen på att korsas bort och står nu på jordbruksverkets lista över utrotningshotade lantraser.

 

Vi har i dag c:a 50 registrerade finullstackor och två finullsbaggar.

 

Finullarna är kända för att få väldigt många lamm. Normalt får en tacka ett till tre lamm per år, vanligast är tvillingar. Finullarna får ofta trillingar och inte sällan ännu fler. Hitintills har vi aldrig fått fler än trillingar.

 

Ett annat kännetecken på finull är att pälsen är småkrusig, mjuk och mycket tät. Det är dessa skinn som brukar användas som babyskinn.

Våra första höns

 

På 1980-talet köpte vi ett hus där det bodde en gammal dam. Hon hade hönor men eftersom hon skulle flytta till en lägenhet i stan kunde inte hönorna följa med. Vi tyckte det kunde vara kul med hönor och sa att de kunde bli kvar. Det var mycket tama och trevliga hönor men eftersom de var så gamla la de inga ägg.

En dag kom en gammal man till oss och såg hönorna. Vi berättade för honom att vi inte fick några ägg.

-Har ni någon tupp sa mannen?

Det hade vi inte. Senare samma dag kom han tillbaka med en låda och när jag öppnade den satt där en tupp! Efter det behövde vi inte köpa ägg. Vi spang runt och letade efter ägg i hela trädgården men givetvis hittade vi inte alla så en dag kom en höna gående med en mycket lång rad kycklingar efter sig.

När vi några år senare fått barn och köpte hästar gav vi bort hela flocken eftersom vi inte tyckte att vår tid räckte till allt.

 

Nu undrar vi vad det var för hönor vi hade. Hur gammal var flocken? Vad var det för tupp vi fick?

Ingen av oss kommer ihåg vem som fick hönorna men om vi kommer underfund med det och kan spåra flocken, om den finns kvar, skulle vi då känna igen dem? Det har gått många hösgenerationer och på så lång tid kan man få en helt ny ras med helt andra egenskaper om man köper in nya djur eller avlar på tex en färg som var ovanlig hos oss.

Spelar det någon roll kanske man kan undra men nu var det så att våra hönor hade en del egenskaper som vi uppskattade:

De var väldigt robusta och tåliga, vi hade dem ute på logen i ett hönshus av masonit utan värme så de tålde vintrarna i Skåne som kan vara mycket kalla och otrevliga. Detta är en ovanlig egenskap även för lantrashöns. De förökade sig glatt utan att vi behövde hjälpa dem. Vi hade inte särskilt många hönor men fick ägg till hushållet i överflöd.

 

Moderna hybridhönor för storskalig äggproduktion är framtagna för att lägga så många ägg som möjligt på kortast möjliga tid och absolut inte lägga sig att ruva för när de gör det slutar de att värpa så länge de ruvar. Hönorna tåler inte heller kyla utan måste bo i uppvärmda hönshus över vintern. Om plötsligt alla hönsägare vill ha sådana höns kommer lantrashönsen bli utrotade.

 

 

Fler djur

 

Vi har många fler sorters djur som du kan läsa om inne på lantrasgårdens djurpark. Välkommen in!